Hundfocus

Jag kommer aldrig glömma den dagen för snart ett år sedan, det var den 2 aug. Jag minns datumet så väl, för det var dagen innan min födelsedag som jag bestämde mig för att gå in på rasdata för att kolla om Lovas höft och armbågs status kommit in där, för jag tyckte svaret dröjde.

Så jag kanppade in Lovas namn och kom in på sidan och där stod det med en stor bokstav - E. Jag fick en klump i halsen, kunde detta stämma? Är jag inne på rätt hund, jag kollade och ja allt stämmde. Jag kände hur tårarna började rinna längst mina kinder, och föreställde mig det värsta i huvudet (jag har en dålig ovana att göra detta). Sedan kom förnekandet; det måste vara något fel, de har fått fel plåtar, det kan inte stämma!

Detta var mycket sent på kvällen så jag kunde heller inte ringa någonstans, sedan skulle jag jobba tidigt morgonen dagen därpå. Så jag ringde min mamma i hysteri och sa att hon var tvugen att ringa skk och fråga dem vad det var frågan om under nästa dag, då de skulle ha stängt tills jag kom hem. Så följande dag så ringde mamma upp dem medan jag jobbade, och där fick hon prata med en människa som bekräfta att det stämmde, och hon sa att det minnsan inte kan bli fel, så det var absolut ingen ide att röntga om eller så. Mamma frågade också vad detta egentligen innebar, vi hade ju inte någon uppfattning förutom att det är riktigt illa. Och denna människa sa till mamma att så illa som hennes bilder ser ut så borde hon ha enorma besvär, smärta och kommer inte leva länge. Det var bara att lägga henne på sofflocket och vänta på att hon skulle få ont och sedan avlivas.

Efter att ha hört detta blev förnekandet ännu större, det är något fel. För Lova har inte och har inte haft några som helst problem med att röra sig; gå, hoppa etc. Det konstiga vara också att när vi var hos vetrinären och han titta på bilderna så sa han; - Ja, det ser ju inte helt perfekt ut, du kommer nog inte kunna avla på henne men hon kommer kunna leva et bra liv och göra allt. Och jag menar om en vetrinär ser E höfter då borde han kanske säga hur illa det ligger till och vad man kan göra för att förebygga och så. Men nopp, inte ett ljud!

Det snurrade i huvudet, jag blev inte klok på detta. Så jag var i flera dagar i rad ute på nätet och läste massor, men även där råde det delade menningar, så det gjorde inte saken bättre. Så jag bestämde mig för att besöka Strömsholm och träffa en ortoped. Så vi var där, hon tyckte precis som vi att hennes gång ser fullt normal ut men hennes röntgen bilder berättar en annan historia. Så hon bara bokade in oss på en operation, för enligt henne var detta enda utvägen, hon frågade inte hur vi kännde inför det, hon bara bokade in. Och snäll som jag är så blev det; ja tack och amen.

När min sambo fick höra detta blev han tokig och ringde och avbokade operationen, för detta var faktisgt något vi ville tänka på. Väga in fördelar mot nackdelar. Och det gjorde vi, och kom fram till att varför ska vi operera ett problem som ännu inte uppstått. Denna operation skulle innebära att de skulle skära av en led som i bästa fall skulle resultera i att höftledskulan skulle skjutas längre in mot skålen och bli stabilare. Det jag spontant kände angående detta var att varför tabort saker och hålla på i onödan, så det vi bestämde då var att istället för att "ta sönder" henne, skulle vi satsa på att bygga upp henne. Alltså bygga muskler runt höftledskulan så det blir stabilare.

Så det vi har gjort nu sedan september förra året är att vi gått på rehab där Lova får simma och vi dessutom får olika uppgifter att göra hemma. Vi försöker också i så stor mycket vi kan låta henne springa lös i kuperad teräning och gå snabba promenader för att bygga upp musklerna så mycket det bara går.

Jag var i början mycket försiktig med vad hon fick och inte fick göra, det Lena på Rehab sa till mig då var; Lova är född på detta viss, hon vet ingenting annat. För henne är detta helt normalt, så lev precis som ni vill.

Så det är vad vi gör nu, jag låter henne göra precis allting hon vill och klarar av. Det jag försöker undvika är sådant som påfrestar allt för mycket som tex cyklande, dragande och övervikt. Men för övrigt gör vi allt! Enligt människan på skk kunnde vi glöma allt; inge kantarellsök eller annan aktivitet i skogen, absolut inte apportering, agillty och freestyle. Det vi kunde göra enligt henne var att ta många korta promenader, sen är det bra.

Jag tänker inte vara en egoist och inte låta Lova göra saker hon gillar bara för att hon kanske då lever 2,3,4 eller 5 år längre för min skull. Jag vill helst att hon har 5 roliga år än 10 tråkiga år. Så idag tänker vi aldrig på det där, vi lever varje dag precis som vi vill och känner för...





/ Zandra